Det var en gång ett Florida-äventyr

Här kommer tre snabba frågor till vilka du har två sekunders betänketid?

1. Är du flexibel och kan planera en resa ( leta boende, leta flygbiljetter osv)  med kort varsel?
2. Tycker du om att laga mat, gå i supermarkets och bära någons ”smutsiga” löparskor?
3. Är det ok att under en veckas tid ställa om din inre klocka och gå upp klockan 4.30 varje morgon?

 

Svarade du ”Ja” utan att tveka på alla tre frågorna klarar du av att följa med någon som kör Ironman på andra sidan Atlanten.

Fast nä, min tjänst är inte vakant så det kan du glömma…

Tyvärr Pontus, men du är inte snabbare än bilen…

Nu har det förvisso gått dryga halvåret (ursäkta?) sen Florida-resan men låt mig försökta redogöra för några detaljer av denna trots allt. Det var för övrigt också min allra första resa över till USA och väl på plats undrade jag i mitt stilla sinne hur jag i all världen kunnat hamna några år i Frankrike istället för USA? Fast jag vet nog svaret… det finns mycket fint med USA, men jag skulle för allt i världen inte vilja byta bort en fin lagrad comté eller en Reblochon eller en éclair au chocolat eller en varm nybakad surdegsbanette mot en friterad bit mat inlindad i papper och plast på ett plasthak någonstans vid en amerikansk väg i Södern.

Fråga nummer 1 löd huruvida du kan vara flexibel och resa iväg utan att ha planerat resan månader i förväg?  Självklart. Det enda jag fick offra i sammanhanget var Frankfurt marathon och det var egentligen inte så svårt eftersom jag just då tyckte att min löpning mer påminde om en sköldpappas framhasande än som ett smidigt savanndjur. Ni vet sådana där djur som graciöst smeker sig fram över slätten. Äh, ok vi lämnar det.

Sen tyckte jag att en USA-resa lät lite trevligare än  ” Tack bra, jag har varit i Tyskland över helgen”.

Vid ankomsten till Atlanta flygplats fick jag tunghäfta på frågan vad jag ämnade göra i USA.

Jag kände mig lite som Baby i Dirty Dancing och ”I only carried the watermelon” när jag hasplade ur mig att jag följde med min sambo som skulle tävla i Ironman Florida.

Det lät inte riktigt som om mannen i kontrollen trodde mig och för en sekund såg jag för mitt inre hur jag släpades tillbaks till gaten och sattes på första bästa flyg hem. Ja? jag skrev att jag aldrig varit i USA förut. Men som tur var slapp jag det där sista…

Eftersom vi landade i Atlanta hade vi några timmars bilresa ner till The golden state. Jippie! Roadtrip! Jomen visst och detta i kombination med en lätt jetlag. Det sista botade vi genom att inleda vår resa med att äta. Mat? Det hade jag inte sett sen jag gick av flygplanet.  Visste således inte om jag var hungrig eller trött men ville självklart anamma den amerikanska kulturen och högg glatt in på ett mål mat inlindat i plast. Mmmm.

För att Mr P5  aka Han- är- det- mest- dyrbaraste- jag- har skulle få plats blev det en riktigt lyxig amerikansk skönhet vi gled runt i under veckan i solglada staten. Efter några timmars bilåkande var planen att stanna tidigt för att ta in på ett riktigt amerikanskt motell vilket undertecknad hade sett framemot väldigt mycket.

-Här tycker jag vi stannar, sa Pontus och pekade åt ett ställe vi körde förbi

-Nä, vi fortsätter ett tag till, tyckte jag. Det där stället ser för turistiskt ut.

-Men det kanske inte dyker upp fler ställen, menade Pontus

-Klart det gör, svarade jag kaxigt.

Vilket det inte alls skulle göra visade det sig. En timme senare och Pontus ögon började gå i kors. Jag började bli riktigt orolig och ångrade att vi inte stannat tidigare.

Efter att ännu en timme passerat förkunnade Pontus att ”nu somnar jag snart vid ratten.

-Äh, sa jag och spejade hejvilt överallt. I det här läget satt jag och vred mig i passagerarsätet och i mitt huvud tuggade frasen om och om igen ” vi skulle ha stannat tidigare, vi skulle ha stannat tidigare, vi skulle ha”…

Men så plötsligt ser jag en skylt lysa upp längre fram. MOTEL. Jaa! Motel står det. Ok, vi har hittat ett…

…sunkigt motell. Skulle det visa sig.  Det stank faktiskt svett och prostitution och lakanen var inte heller rena. Dessutom skulle det visa sig att frakttågen tuffade förbi bara ett stenkast från detta  *ehh* charmiga ställe. Tuuuuuuut, tuuuuuut sa det klockan ett mitt i natten.

Behöver jag ens nämna att Pontus inte var så nöjd med detta eminenta val av motel?

Fast kanske kunde det inte bli mer äkta än så?

Början av vår resa kantades av sömnbrist och lite för mycket bilåkande. Men slutligen anlände vi till Panama City tidigt på morgonen, några dagar före dagen D.

Men jag undrar, vem vill egentligen läsa om det?