Jag biter mig fast

 In Katarinas Blogg, Pontus Blogg

Häromdagen hängde jag med på Pontus träningspass. Planen var att cykla ner till Sant Salvador  för att där jobba sig upp till klostret i tröskeltempo, rulla ner och därefter cykla vidare  mot nästa ”kulle”, trycka  upp till Castell Santueri, ner igen och hem på samma vägar vi kom dit på.

Solen sken och det blåste en aning vid avfärd. Det var en perfekt härlig solig dag och jag skulle slippa cykla själv. Istället skulle jag få ligga på rulle. Det kändes lovande. Jag var vid gott mod och intog  min cykelposition. Våren är ljuvlig här på ön just nu och gräset är guldgrönt, fåren ‘är söta och alla gula blommor som Pontus ser tror han är smörblommor.  Har mig veterligen inte sett en enda smörblomma här hittills. Men vem vet, jag kan ha fel…

Framme vid foten av Sant Salvador deklarerade Pontus att ” nu är det tröskelfart” uppför. ”Ok” sa jag och gjorde mig beredd. ” Vi ses där uppe”. Sekunden senare var han försvunnen.

Att trycka på uppför när det gäller har jag inga problem med, men att cykla ner däremot. Det är något jag aldrig kommer bli bra på. Fake it til you make it- jovisst, när det handlar om spanska eller brödbakning men utförscykling, nä, skulle inte tro det. Pontus kom med flertalet goda tips och började till och med fundera om det är så att det är cykeln det är fel på – och inte cyklisten. Jag bugar och tackar för den omtanken men faktum kvarstår, jag är usel på att cykla utför. Jag ser nästan döden i vitögat vid varje tvär kurva och tackar min lyckliga stjärna för varje gång jag faktiskt kommer helskinnad ner. Vid närmare eftertanke har jag inget större behov att bli bra på att cykla nerför i serpentinsvängar. Jag intalar mig att det finns andra områden inom vilka jag har måttlig eller lite talang.

Så efter att både ha cyklat uppför och nerför dito berg bar det iväg vidare mot nästa. Nu tyckte Pontus att det fick räcka med att vänta in mig vid varje nerförslutning. Men inte är det väl mitt fel att jag tappar? Det är snarare han som cyklar för snabbt, väl?!  Efter att ha utforskat nästa ”backe” bestämde resledaren ( alltså Pontus) att det fick bli samma väg hem igen. ” Men tappa inte nu” sa Pontus igen. ”Nädå” lovade jag högt och tydligt men fortfarande vid gott mod och hoppades att det inte skulle vara alltför mycket nerförsrull på vägen hem. Varför inte det, kan tyckas. Jo, för då intar Pontus tempoposition och är jag inte med där bak är jag tappad inom kort och jag ser p5 och Pontus försvinna iväg.

” Du måste ta i mer” sa Pontus. ”Jag gör ju det” tyckte jag. ” Men du bara försvinner.” Här började mitt goda humör matta av en smula och någonstans mellan Petra och Santa Margalida tyckte jag att det var en god idé att lufta stämbanden och kolla så att jag fortfarande hade förmågan att säga några fula ord. Jodå. Här insåg jag att det  vore bäst om Pontus lämnade mig åt mitt ensamma öde de sista två milen, så att vi fortfarande var sambos efter cyklingen vill säga. Det vore kanske dumt att riskera något, menade jag.  Det tyckte inte Pontus som istället tyckte att jag ”skulle bita ihop.” Nu tyckte jag i och för sig att det var just det jag redan gjorde ”bet ihop” vill säga, men eftersom Pontus ”gentlemannen” Lindberg inte ville lämna mig tillsammans med en skock får i en hage med gula blommor fick jag så snällt lägga mig på rulle igen. Och från Santa Margalida och hem är det ju inte så långt så resterande kilometer skedde utan större missöden.

Och jo, vi bor fortfarande ihop. Om nu någon undrar. Beklagar dock, men den här historien förtäljer inte om jag får följa med vid nästa passande pass.

Vamos a ver.  Vamos a ver.

 

 

Senaste inläggen

Kommentera

Start typing and press Enter to search