Plötsligt händer det!

 In Pontus Blogg

Plötsligt händer det!!

Jag vaknar upp ur bloggdvalan och komponerar ett inlägg! På något sätt är det ju så att motståndet mot att skriva ett inlägg ökar linjärt mot tiden från att man skrev senast – eftersom det blir så mycket mer man borde berätta. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att skippa att göra utförliga racerapporter från de senaste tävlingarna, annars hade det nog aldrig blivit bloggande av igen.

En kort sammanfattning kommer här istället:

Säsongen blev ”ganska” utmanande, eftersom jag inledde med 12 veckors vila och kryckhopppning pga en bruten lårbenshals. (Cykelkrasch på Mallis – det är jag och 85-åringarna som roar oss med denna skada. 85-åringarna och alla som inte sysslar med elitidrott spikar eller byter hela lårbenshalsen till en protes dock. Det är inte så bra för löpning, som man kan gissa, så på mig fick det självläka. Tog ett tag och gjorde förbannat ont mest hela tiden, men till slut så blev även jag hel.)

För att hinna i form till VM var det bara att skippa alla förberedande halv-ironmantävlingar jag brukar köra, och försöka få in så mycket träning det bara gick. Simformen var absolut ikapp när det var dags för VM. Cykling var inte så bra som den var innan kraschen och löpningen lämnade fortfarande en del att önska.

Eftersom status var ganska okänd, då jag inte hann tävla något innan, så var jag nervös i klass med mina allra första Ironmantävlingar. Det vill säga mycket. Det blev inte bättre av att man kortade simsträckan från 4000 till 1500 meter – något som vilken halvkass simmare som helst kan ta sig igenom med hög hastighet. Det gynnar inte direkt mig som är en teknisk duktig simmare och därmed drar lite energi. Så jag fick ställa in mig på att motståndet kommer att vara mindre trötta jämfört med mig än de brukar vid start cykling.

vmlöp
Trött Pontus på upploppet… Foto: Fredrik Ronvall

Men det gick över förväntan får man nog säga – även om det är förbannat irriterande att inte kunna springa som jag man är van vid. Men man får ju utgå från de förutsättningar man har just nu, och inte från när man var som bäst.

I alla fall, resultatet blev ett VM-guld i lagtävlingen då vi i svenska landslaget knep förstaplatssen (Patrik, KJ och jag) framför Australien(!), och en 13:plats individuellt.motalapris
Prisutdelningen lag, ITU Id Triathlon World Championships. Foto Fredrik Ronvall.

Ett stort tack till alla ni som hejade fram mig!! Det var ett fantastiskt publikstöd!! Det är så kul att tävla på hemmaplan när alla hejar med förnamn trots att det står efternamnet på nummerlappen. =)

Med tanke på skadan som bedömdes vara ”Career ending” så är jag nöjd med denna tävling.

11666183_953751751349959_7937898039693764298_n
Flagghissning till svenska nationalsången. Bra känsla… =) Foto Erika Lindberg.

Därefter var det en kort rast och vila vilket behövdes då vi (jag och coach Jens dvs) hade kört mycket hårt för att komma i form igen.

För att inte fastna i bloggoproduktivitetsträsket när tiden går som en elvisp så utlovar jag en fortsättning på säsongssammanfattningen inom tre dagar. Det blir ju någon även någon sorts nytt bloggfrekvensrekord för i år tror jag. Och rekord är ju kul. =)

Senaste inläggen

Kommentera

Start typing and press Enter to search