Parloppet
lite tomt på folk på just den här bilden, men toppenväder och härlig stämning
Förra året vid den här tiden blev jag lite snuvad på konfekten. Snuvad på Parlopps-konfekten. Jag hade fått Pontus att gå med på att vi skulle springa parloppet tillsammans. Anmälan till detta eminenta lopp i Hagaparken var klar, jag var laddad och förväntansfull inför att äntligen få springa ett lopp tillsammans med Mister Lindberg.
Då kom Pontus skada i vägen som ett brev på posten. Pang, bom, bom. Vad vi gjorde istället har jag inget minne av. Kanske ingenting.
Men tiden går, som vi alla vet, med en ryslig hastighet och Pontus är nu på väg tillbaks till sin forna storform.
– Ska vi springa parloppet i år då, frågade jag Pontus för några veckor sedan.
– Jaaa, varför inte, svarade han eftertänksamt…
– …Jag ska bara kolla med coach Jens… replikerade jag snabbt innan Pontus hann säga just den meningen…
– Precis, sa Pontus.
Och ett Parlopp anno 2013 blev det. Team Napralogica sammanstrålade en varm försommarkväll i Hagaparken. Jag fick högervarvet, Pontus vänstervarvet. En av oss hade vätskebrist ( läs: Pontus) medan den andre av oss hade lätt löparångest ( läs : jag)
Någonstans mellan jakten på vätskepåfyllning och till det att startskottet brann av tappade jag och Pontus bort varandra i löparvimlet. Jag fick bota min löparångest på egen hand och Pontus, ja han var på jakt efter vatten, utan lyckat resultat fick jag veta sen efter målgång.
Startskottet brann av. Nu var det bara att gasa. Och gasa. Och visst gick det fint i början, Kilometer ett avverkades utan större problem, likaså kilometer två. Strax därefter mötte jag ledande löpare från andra hållet. Håll i hatten vad det gick undan. Löpare två och tre kom strax därefter och från ingenstans och som en flygande gasell kom Herr Pontus Lindberg.
– Bra jobbat, hejade han på mig.
” Snyggt sprunget” ville jag skrika tillbaks men innan jag hann ladda upp de orden var han redan borta. Snopet.
Så kom den evighetslånga tunga gräsplättsbacken vid kilometer tre någonting som aldrig ville ta slut. Här tappade jag rejält med fart.
Den som säger att Parloppet går längs en platt bana ljuger. Parloppet är inte platt. Parloppet suger musten ur benen vid vissa partier, i synnerhet genom att springa på gräs och i kombination med uppförslut. Men uppför backen kom jag och började ivrigt spana efter kilometermarkering nummer 4, som var utsatt på helt fel ställe och enligt min klocka visade på kilometer 4.4.
Nerförslutet sista kilometern tackade jag allra ödmjukast för och in i mål kom jag på 20.50 min. En tid jag inte är helt nöjd med, men inte heller missnöjd med. För jag hatar ju långa uppförslöpor och jag suger på det. Om man får utrycka sig så.
Vid målgång mötte jag en tämligen missnöjd Pontus som på frågan hur det gått svarade ”jättedåligt, jag kunde inte andas.” Hade jag sprungit in på 17.30 hade jag varit i himlen. Men vi har ju alla olika referenser. Min tid tillsammans med Pontus tid gav oss en 4e placering i Mixklassen. En solig och strålande kväll helt enkelt. Bättre än en kväll på stan, alla kategorier.
Vilken blir så lärdomen av detta lilla äventyr? Jo, att jag måste träna mer på att springa snabbare på kortare lopp. Annars platsar jag inte i Pontus lag i fortsättningen.
Vi ses om ett år, Parloppet. Jag vill redan nu passa på att beställa fint väder, lätta ben och en mindre jobbig gräsplättsbacke. Lätt som en plätt eller?
efter målgång. En står lite konstigt. Den andre tuggar en powerbar.
härlig försommarkväll.
