fläderblomssaften som försvann
Man måste våga för att vinna 😉
När flädern stod i sin vackraste skrud i somras fick jag komma hem till Pontus mamma och plocka så mycket fläder jag ville. Toppen!
Av flädern gjorde jag fläderblomssaft. Jag följde receptet till punkt och pricka, så från det att fläderblommorna växte på träden till det att jag hade färdig saft på flaska gick det uppskattningsvis fem dagar. Den mödan och den väntan var det värt. Tänk vad gott att få dricka fläderblomssaft i vinter, eller avnjuta en pannacotta med en touch av fläder, eller varför inte några härligt smöriga muffins med fläderblomstopping. Visst låter det som en fantastisk tanke? Det tyckte jag med, tills …tills jag kom hem till Stockholm efter Skånevistelsen och det på vår diskbänk stod tre stycken mycket prydligt diskade glasflaskor. Tre stycken tomma, men rena glasflaskor.
– Hrmm, sa jag till Pontus. De där flaskorna, vill jag minnas, innehöll för några veckor sedan något som kallas fläderblomssaft.”
– Eh, ja, svarade Pontus lite skamset. Det var så gott. Och jag var så deppig. Fick inte träna och så var jag skadad.”
Nu har det gått några veckor och jag har hunnit smälta min sorg över fläderblomssaften som försvann. Bara sådär. Men det är för mig fortfarande något av ett mysterium hur Pontus kunde dricka så mycket saft på bara…fjorton dagar. Hur är detta möjligt?
