akut-läge

Ni vet de där samtalen man kan drömma mardrömmar om, de som man absolut inte vill få och knappt ens önskar sin värste ovän ( om man nu har några.)  Just ett sådant samtal drabbade mig. Ja, om ni har läst Pontus blogg eller twitter vet ni också att jag syftar på den där cykelolyckan då Pontus nyckelben sa hej och tack och gick av.

Tur i oturen dock, för visst hade det kunnat gå så mycket värre.  Men den känslan  när telefonen ringer, jag svarar och Pontus i andra luren som förkunnar att han har brutit nyckelbenet och  har ont i nacken.” Kan du hämta mig?”

Till saken hör att jag nyss kommit hem från jobbet, slängt av mig jacka och skor för en mellanlandning innan träningen. Lika snabbt som skor ochjacka åkt av lika snabbt åkte de på igen och så in i bilen för att åka och hämta Pontus. Istället för träning blev det en helkväll på Sös akutmottagning, lite hämtsushi (till mig) och en evig väntan.

Att vara offer i en olycka är aldrig kul, men att vara åskådare är inte heller en höjdare. Att behöva vänta, vänta på röntgenresultat, vänta på läkarens dom, vänta på  allt detta medan livet och tiden tickar vidare. Inte kul.

Tack och lov var det b a r a nyckelbenet som vikt hädan i kraschen. Tillräckligt illa tyckte såklart Pontus och suckade över att hans simträning blev lidande. Tillräckligt illa tyckte jag och suckade över att jag  inte skulle få något mountainbike-hejande längs Lidingöloppsbanan. Det har nämligen börjat bli lite av en tradition. Jag springer Lidingö, Pontus cyklar mountainbike.  Fast det gick bra ändå, förutom för mina fötter och tår som klagade och gjorde uppror. Behöver inte gå in på några detaljer, för svarta tånaglar och blodblåsor är sådant jag gärna besparar min närhet.

Bilderna nedan talar sitt tydliga språk, fast vilken bild väljer ni?