Challenge Aarhus, sett från åskådarplats

Jag har åkt många gånger över Öresundsbron, men antingen med tåg eller som bilpassagerare. Så första gången som chaufför. Godkänt!

Nu är det förvisso redan juli och det jag tänkte skriva om hände i juni. Låt oss hoppa tillbaks lite i tiden. Tillbaks till Challenge Aarhus, där Pontus fick till en finfin tid och placering. Mäkta stolt är man ju och med all rätt. 5e plats i ett starkt startfält är riktigt bra. Att tävlingen var dagen efter den där svenska högtiden brydde sig inte danskarna ett smack om. Inte vi heller för den delen, eftersom den där magiska aftonen tillbringades i en bil och på en färja. Tur att det händer igen om ett år, alltså Midsommarafton, inte färjeturen. Så när andra dödliga dansade små grodorna kring stången, avnjöt den obligatoriska lilla sillen och mumsade solvarma jordgubbar stuvade jag och Pontus in cykel, löparskor och allt annat som en triathlet kan tänkas behöva, i bilen och satte riktning mot Öresundsbron och andra sidan sundet  där diftongerna är än mer markerade än i mitt kära Skåneland och där folket tar alla tillfällen att få utbrista vi er vide, vi er röde.

För att ta sig till Aarhus från Skåne har man tre val. I egenskap som reseledare, Herr Lindbergs manager och kaereste ligger det på min lott att utreda vilket av dessa alternativ som är det bästa och det vettigaste. Alternativ 1 är att köra över Öresundsbron, köra vidare över till Fyn och över Stora Bält Bron för att ta sig till Aarhus.Alternativ 2 går ut på att köra över Öresundsbron, för att vidare köra till  Sjaellends Odde och därifrån ta färjan direkt över till Aarhus, en liten båttur på ca 75 minuter.  Alternativ 3 är att köra till Helsingborg, ta färjan över till Helsingör för att därifrån ta sig vidare genom att antingen välja alternativ 1 eller 2.Alternativ 3 kunde enkelt strykas från listan, dels för att färjan med bil över sundet till Helsingör kostar lika mycket som Öresundsbron kostar att köra över. Kvar på listan var alternativ 1 och alternativ 2. Ur en ekonomisk synvinkel var båda alternativen lika (o)ekonomiska. Vem vann? Jo, det alternativ som erbjöd minst bilkörning, dvs. alternativ 2.

Nu bar det sig inte mycket  bättre än att färjan vi skulle åka med kom att bli två timmar försenad. Pontus tanke om att anlända i någorlunda human tid till hotellet fick snabbt se sig grusad. Istället fick vi två timmar extra i bilkön vid Sjaellends Odde. Hade det inte varit för att reseledaren i sällskapet aka jag lever med sådan framförhållning hade den käre triathleten fått svälta ihjäl där i bilkön någonstans i Danmark. Det fanns nämligen inte  tillstymmelsen av en liten glass eller smält Toblerone att köpa på färjeterminalen.  Innan läget ens hann bli av akut karaktär hade den mycket eminenta reseledaren plockat fram den så fint preparerade och medhavda matsäcken. Denne kunde sedan avnjutas med utsikt över bilhavet och danskar som drack öl i den ljumma kvällsbrisen. Oh, ljuvligt. Jojo, det blev en midsommar trots allt.

Nåväl, om början av resan började med förseningar blev utgången av turen alldeles ypperlig, om man bortser från vissa springa-lite-vilse-detaljer. för undertecknads del. Lördag morgon började med lite trevlig morgonmad på hotellet, fortsatte med pre-racemöte, fick guldkant i form av en löptur där jag alltså hamnade lite vilse i den stora, vida skogen kring Aarhus, och avrundades med en middag. Jag bör härmed poängtera att det from now on är säkrast att jag alltid, då jag är ute på okänd mark, springer till en vändpunkt för att sedan ta det säkra kortet före det osäkra och springa samma väg tillbaka. I lördags levde jag riktigt farligt och valde att ge mig ut i den store Aarhus skoven. Så stor kan den väl ändå inte vara, var min tanke och gav mig glatt iväg, medan Pontus och Jens skulle lufta sina våtdräkter. Men det bar sig inte bättre att jag lyckades springa i cirklar och inte alls hittade tillbaks till ursprungsstället. Jag hann konsultera fem stycken danskar innan jag slutligen hittade tillbaks till bilen. I vilken färdriktning dansk nr 1, 2 och 3 ville skicka mig spelar mindre roll. Dansk nr 4 ville skicka mig tre kilometer på den stora vägen. 300 meter senare ville dansk nr 5 att jag skulle springa 1.5 km tillbaka åt det hållet jag nyss kom. Så tack vare dansk nr 5 slapp det bli stora rubriker i Aarhus avisen dagen efter om svensk bortsprungen i Aarhus-skoven. Orolig svensk proffstriathlet letar förtvivlat. Missade simstarten i Challenge Aarhus.

Puh.

Lördag kväll blev det god middag på samma ställe som då vi var i Aarhus 2011. Det gröne hjörn levererade även denna kväll. Sen att Aarhus-folket är så satans (sorry my french) trevliga gör sitt till att man ( läs: jag) bli sugen på att köpa mig ett hus och flytta dit för gott. Jojo, danskar är trevliga, hjälpsamma och inte sena till smil. Jag säger det igen. Det är tusan i mig tur att Pontus har skaffat sig en chaufför, reseledaree, manager (kärt barn har många namn ) som är morgonpigg, fast just denna söndag, datummärkt 23 juni, hade jag inte tackat nej till att få sova en timme till . Men som vi säger har ju morgonstund guld i mund och guld i morgonmaden var det även denna tidiga morgontimme. Chauffören lyckades leverera triathleten till simstarten av tävlingen. Trots väderprognosens dystra rapportering tidigare under morgonen bröt solen igenom i arla morgonstund och när startskottet fyrades av hade alla tecken på regn försvunnit.

Getting ready. Mjuk  men hård kille, mjuka blommor.

.

Innan starten var det fullt med folk på stranden. Härlig stämning och strax innan starten kl 07 lyckades solen bryta igenom molntäcket. Magiskt!

Pontus rycker sin påse och styr kosan mot cykeln. Den som imponerade mest efter simningen var Jodie Swallow som kom upp från vattnet som nr 2. Overall alltså. Den tjejen kan simma. 

Cykel in. Notera den lilla glada tjejen på bilden  som klappar händerna. Härligt publikstöd!

Sen vet vi ju hur resten av tävlingen förflöt; Pontus simmade, cyklade och sprang. Ja, ungefär så. Under tiden roade jag mig med att förbereda lite langningsmaterial, ta av och på regnjackan eftersom någon där uppe envisades med att vattna lite på oss var femte minut. Instabilt juniväder!

Löpningen var riktigt spännande och gick längs en trevarvsbana. Pontus sprang som en gud och lyckades bryta sig loss från den lilla trio som skapats. Helt otroligt imponerande! Så fort skulle jag också vilja springa! Hur gör han? Efter det tredje och sista varvet skulle löparna svänga av och ta sikte in mot målet. Det rådde viss förvirring bland vissa funktionärer – men även  åskådare i detta läge, att leda löparna rätt. Även Pontus blev lite förvirrad och under bråkdelen av en sekund visste han inte riktigt vart han skulle svänga av. Tur då att jag stod där och skrek ”här ska du” varpå en dansk kvinna svarade ” nej nej, han ska springa här” och försökte  leda Pontus  i den riktning dit löparna skulle om de hade fler varv kvar. ”Nej, skrev jag tillbaks, han ska hit, han har sprungit tre varv.”

Puh.

Jag vann. Och Pontus svängde av dit han skulle. Snipp, snapp, slut. så var löpningen slut

.

Pontus går i mål! Hann inte fram till målgången så fick nöja mig med att fotografera tv-monitorn!

På hemfärden konstaterade jag återigen att Denmark kaeft i mig är dejligt. Om det inte vore för mina tomatodlingar hemma på balkongen i Stockholm hade jag nog flyttat dit meddetsamma.